Känns det som om det här börjar bli, men är rejält deprimerad. Och visst, jag är faktiskt ganska så förvånad att SÅ många människor faktiskt bryr sig om mig o tycker synd om mig, eller i alla fall skriver o ringer o säger det. Det känns lite roligt. Men något som känns mindre kul är att alla säger "Vi måste ses sen när du är lite bättre" När menar ni då? Om ett par veckor när jag kör superrace med kryckorna och är fit for fight? Jag känner i alla fall att det skulle vara liiite kul med besök nu, någon som muntrade upp mig lite, för då glömmer jag smärtan för en stund. Eller ja glömmer o glömmer, allt kretsar inte runt det, kan man säga.

Kan ju inte direkt säga att vi ska köra Wii eller något när ni kommer, ni behöver inte planera ett långbesök, men ett hej o lite prat en stund skulle kanske inte vara fel? Någon, snälla gör mig glad. För är inte glad. Har bara fucking ont hela tiden, är rädd hela tiden för att det ska göra ont, vill inte äta något för är inte hungrig, och då blir jag svag, äter tabletter som gör att jag blir fucking hård i magen så ont i magen bara därför. Mjaa, kul liv jag har. Om ja inte kommer igång och tränar snart och får ner svullnaden så vet jag inte vad de gör med mig, jagar mig med elchocks-vapen på kryckorna?

Skulle gärna önska att de bedövade vänsterbenet i några dagar så jag kunde göra alla de dumma övningarna som sjukis-gymnastis säger att jag ska göra. Skulle inte gör någonting alls. Jaja, lär vell inte hända.
Kollar i alla fall på super sugen, måste vara världens klockrenaste film, Kang så att säga. Kan se den typ tusen gånger, men tröttnar aldrig ;)

Jaja, ska vell göra mig klar för kvällen och vänta på att mina superstarka piller snart börja värka så jag somnar som ett litet barn efter bollibompa. HERRA!