Det gick faktiskt jättebra. Pappa körde mig i rullstolen nedför trappan, och så fick ja sitta i framsätet, tog mig in helt själv *stolt*. Sedan åka rullstol på lasarettet, guuud vad folk kollar. De verkligen spanade in mitt ben för att kanske få en skymt om vad felet var. Stackars alla rullstolsbundna. Speciellt när man kommer rullandes skingrar sig folk som om det var en elefant som kom. Hallå, så stor är jag faktiskt bara för att jag sitter i en stol med hjul på!

Väntan, såklart, var den värsta. Satt i väntrummet i tusen år, och när vi äntligen lagt upp benet på en stol med massa kuddar och skit så skulle vi in i rummet. Vänta där i tio tusen år igen. Sen kom läkaren. Började slita av förbanden som en idiot, var nästan så jag hann skymta såren innan jag han blunda. Nej jag har inte sett hur jag ser ut utan förband. Jag vågar inte, då svimmar jag nog. Lika vild med de andra, tillslut var det över i alla fall. Han sa att det såg bra ut tror ja, lite svårt att höra svenska-jugoslaviska-engleska någonting språk.

Syster yster som satt dit förbanden var i alla fall en snäll tant som gjorde försiktigt. Fattar de inte att det gör extra ont när man har en och en halv veckas hårväxt på benet? Det är ju inte så att jag har möjlighet att raka mig liksom... Anyway, hemresan gick bra, pappa halvt bärde mig bakifrån, ja hoppade med kryckorna o mamma skötte benet. Jajaja, ni bryr er säkert inte, och det är för jobbigt att förklara...

Nudå, vad ska jag hitta på? Är jätte rastlös, vet inte vart jag ska ta vägen. Men samtidigt jättetrött. Inte ens tetris är kul längre, kanske för att jag spelat hela morgon menmen. Har klarat ut ett av dataspelen. Vad kan man göra liksom? Jaja, kanske bloggelibloggar senare igen, om jag inte hittar något jättespännande att göra så jag inte har tid dvs. Eller om jag inte gjort ett skit så jag inte har ett skit att blogga om. Det märks... Hade bra sålänge i alla fall...

PÖSS